Storstockholms brandförsvar använder sig av cookies. Genom din användning av webbplatsen godkänner du detta. Läs mer om cookies här Jag accepterar cookies
Meny
Aktuellt
Publicerad 2017-04-10

En brandmans berättelse från Drottninggatan

Stefan Nilsson, brandman på Kungsholmens brandstation, var på plats på Drottninggatan efter lastbilsattacken, fredag den 7 april 2017. Här är hans berättelse.

Jag jobbar på Kungsholmens brandstation och vi befann oss på Skeppsholmen eftersom vi har dykdagar på fredagar och hade precis avslutat för dagen och packat ihop för att återvända till stationen, när vi hör larmet över radion.

Det var inte direkt riktat till oss. Men vi hör på utlarmningen: Lastbil. Drottninggatan, många skadade. Vi förstår på en gång att det är ett attentat med många skadade.

Vi bestämmer oss där och då för att vi inte åker hem till stationen och hämtar brandbilarna, utan åker direkt ner till platsen i våra dykbilar för att påbörja sjukvård med de resurser vi har. Vi förstår att tiden är knappt och att många behöver vår hjälp omgående.

Vi får information på vägen att vi ska ställa upp brytpunkt i korsningen Olof Palmes gata och Sveavägen. Trafiken är kaotisk så den lättaste vägen gör att vi hamnar på Slöjdgatan parallellt med Drottninggatan och med den krockade brinnande lastbilen intryckt i fasaden vid Åhléns, bara hundra meter från oss.

När vi anländer till Slöjdgatan ser vi en väldigt svårt skadad person i en port som blivit omhändertagen av civila människor, de har burit upp henne från lastbilen in i skydd. När jag kliver in och säger att jag är brandman och att de bör kliva åt sidan, så tittar den man som håller i det svårt sargade benet på den skadade personen upp och säger att han är läkare. En kvinna som behandlar en svår sårskada i huvudet på den skadade säger att hon är sjuksköterska. Jag hamnar i en situation där personer med hög sjukvårdskompetens redan är på plats. Så vi avdelar två brandmän till att stötta dem istället för att ta över situationen.

När den situationen är under kontroll bestämmer vi oss för att gå ner på Drottninggatan, eftersom vi befarar att fler ligger skadade och döda på gatan. Vi delar upp oss i två grupper som går åt varsitt håll på Drottninggatan. Vi möter brandmästaren från Östermalmstyrkan som inledande är räddningsledare på platsen, han kämpar med att få en översiktsbild över en kaotisk och stor skadeplats.

När vi kommer till Kungsgatan, där Östermalmsstyrkan befinner sig och ger livsuppehållande åtgärder på en person, ser vi att det också ligger en död person där mitt i vägen. Man förstår att farten från lastbilen måste varit hög då man ser kvarlevorna efter personen.

Något som slog mig när vi vi kom ner på Drottninggatan är både tystnad och explosiv fart. Spåren efter lastbilen gör att det ser ut som en krigszon, delar från lastbilen, sönderkörda skyltar, kläder och blodspår syns över hela Drottninggatan. Betongsuggorna som står för att begränsa farten är spridda, ett mörkt spår av hydraulolja efter lastbilens framfart syns tydligt. En securitasbil är krossad och det ligger en stor vägsugga inkastad i skyltfönstret till Stadium. Manshöga blomkrukor är splittrade med jord och påskliljor i ett lager över asfalten.

Det enda jag hör är Polisen som skriker att folk ska flytta på sig, i övrigt är folk tysta. Det är ingen som skriker i panik. Vi hör från lastbilen att någon ropar på hjälp. Där är en styrka från Östermalm som håller på med räddningsinsats och släckning.

Tillbaka till den skadade i porten på Slöjdgatan. Vi inser ganska snabbt att personen inte kommer att klara sig om hon är kvar på platsen. Det kommer läkare springande från Cityakuten, som har stängt för att bistå skadade med sjukvårdsinsats. En läkare ger personen morfin på plats och sedan lastar vi henne i en av våra dykbilar. Det går inte att få fram ambulans, det är trafikkaos i stan, så vi kör över Hötorget till Karolinska sjukhuset och lastar av henne. Samtidigt med oss kommer ytterligare ambulanser in med skadade. Sjukhuspersonalen står beredda att ta emot de skadade. Vi lastar av snabbt och beger oss omgående tillbaka till stan, där en styrka från Brännkyrka brandstation har kommit på plats och påbörjat arbetet att försöka få fram personen som ligger under lastbilen.

Det är otroligt häftiga ögonblick på platsen. Förutom de som jobbade med att rädda personen i porten redan när vi kom, så kommer civila läkare och sjuksköterskor fram och anmäler sig till oss och vill bistå. En läkare berättar att han varit i tre krigszoner. Jag är djupt imponerad av det. Det är fantastiskt hur hjälpsamma människor är på platsen. De stannade kvar i två timmar och bara väntade på en uppgift att lösa. Vi kan dra många lärdomar av det som hände, med mycket att lära och goda erfarenheter.

Jag har ändå jobbat i 25 år och är van vid att folk står och tittar eller fotar eller bara går förbi vid olyckor, och plötsligt så är det den här dagen många som väljer en annan väg och vill hjälpa till. De förstår att de inte kunde springa och rädda sig själva utan väljer aktivt att stanna och hjälpa andra istället. Det var många som gjorde det aktiva valet i fredags. Så förutom vi, som gör vårt jobb, finns det många anonyma hjältar. En tanke som slår mig är att vi som arbetar med det här försvinner hem till vår vardag där vi pratar med andra på stationen eller samlar kraft hos familjen. De som var med här; vilka pratar de med?

En annan sak som jag är imponerad av är styrkan från Brännkyrka brandstation som kom till lastbilen klockan 15.10 och som valde att vara kvar för att slutföra arbetet med att ta loss personen som satt fast under bilen. De fick möjlighet att bli avlösta men valde att vara kvar för de ville slutföra arbetet på bra och värdigt sätt. Jag tycker att det man ska lyfta fram är vilken gemenskap och uthållighet alla visar. Alla har gjort ett enormt bra arbete.

Mycket av det vi gör handlar om träning, erfarenheter och ryggmärgsreaktioner. Alla gjorde något som var lite extraordinärt i fredags. Olyckan som sådan, de sårade och döda, var inte extra för oss, för det var som en stor trafikolycka. Men händelsen med en lastbil som medvetet försökt köra över människor; det är extraordinärt.

I lördags var vi nere i fyra timmar på Drottninggatan och sanerade, vi plockade blodiga filtar spolade bort blod och tog bort människodelar på ett värdigt sätt, så att Drottninggatan skulle kunna öppnas igen. Vi möttes av värme från alla dessa medmänniskor som kommit dit med blommor. De kom fram och sätter blommor på brandbilen och polisbilar. Alla visar en otrolig uppskattning, vilket känns jättefint.

Vi tar hand om varandra. Alla har familjer med barn, fruar och anhöriga, som är i behov av att vi kommer hem. De vet om att vi varit i "krigszonen" som media blåser upp och känner oro. Jag kände ett större behov att komma hem och landa, för att jobba igen på lördag morgon. Vi pratade om händelsen på lördag morgon tillsammans med gruppen.

För familjen handlar det om hur vi återberättar det vi upplevt på ett nyanserat sätt. Vi får inte dras med av medias bild. Insatsen som sådan var som en större skadeplats. Om det skulle ha gått av en bomb hade det varit något riktigt extra, eller om vi mött folk som sköt mot oss när vi försökte släcka bilen eller rädda människor i nöd. Men vi var inte utsatta för det. Medias bild och vår bild och verkligheten stämmer inte riktigt. I media pratar de om terrorism men för oss är det en stor skadeplats medvetet skapad av en människa som valt att skada och döda civila.

Avslutningsvis vill jag säga att samverkan mellan polis, brand och ambulans fungerat fantastiskt bra och outtalat. För att inte tala om alla civila. Därtill kommer Brännkyrka-styrkans insats runt lastbilen och det medvetna val de gör. Trots att de klev på halv åtta så fortsätter de köra på till halv tolv på kvällen vilket är fantastiskt. Främst för personen som fanns under lastbilen men också för att alla var medvetna om allvaret och de risker de tog. Det finns inte ord nog för vad de har gjort.

Stefan Nilsson, brandman Kungsholmens brandstation